Ett långt jullov fick vi. Långt och fyllt till bredden med tillsammanstid, med allt vad det innebär.
Tvååringen till exempel, hon är överlag inte alls särskilt övertygad om vilans och lugnets förträfflighet. I stället har hon mest fyllt de lediga dagarna med att riva huset och spurta runt mellan allehanda saker som har lockat.
Så visst har jag suckat.
När jag har suckat som tyngst har hon tagit mina kinder i sina små händer, lagt huvudet på sned och med allvarsam och oförstående blick frågat "mamma, lessen?". Och kanske det är just det som är så fint i föräldraskap. När en tung suck med en banal gest och två små ord istället kan övergå till något varmt och bubblande inombords. Älskade unge.
Så jag har också skrattat.
Och lilla frökens leende har spruckit upp och ny energi har alstrats. Ingredienserna är onekligen många då man hänger med de små från morgon till kväll - precis som det förstås ska vara.
Nu har vi återgått till vardag, och det är skönt det också på sitt sätt. Jag uppskattar de rutiner som arbete, förskola och dagis förutsätter och det är en stor ynnest att få trivas så gott på jobbet som jag gör. En vardag som är välkommen, den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar